Ja käre nån va de känns tomt, men ändå så himla rätt. Ella skällde och vaktade mycket, och de gick aldrig få tyst på henne, så de kommer kännas tomt nu när bara Biz finns kvar..! Jag tänkte ge er mina tankar om Ella, och även MASSA bilder på min vackra hund, ja utställningsvacker de va hon aldrig, men åh vilken otroligt fin hund att fota! 

Ella föddes den 28 mars 2002, på Mongrel's kennel i Hällevadsholm, hemma hos Lena   

Jag gick då på högstadiet och hade min lilla Myran sen några år tillbaka. När man går i högstadiet så är det ju moppe som börja gälla, och jag fick lite lätt frågan av mamma och pappa, vill du ha moppe eller hund?! Mitt svar var rätt enkelt, inte fasen ville jag ha nån moppe?! Jaja, jag tänkte nog inte mycket mer på det utan allt rullade på. 

Jag kommer ihåg en fredag, då hela familjen Gälldin/Suneson åker för att kolla på en bil som vi ev. skulle köpa, en grön Volvo 945. Den provkördes och allt såg bra ut. Men mamma och pappa sa att de finns en till bil lite längre bort som vi ska åka och kolla på innan vi bestämmer oss. Eric (min lillebror) och jag hade väl inte mycket att tycka till om så de va bara att hoppa in i bilen och åka mot nästa bilprovning, trodde vi..... 

Jag minns så väl att jag sa i bilen, nåt i stil med "här känner jag igen mig, bor inte Lena här?". Varpå mamma svarar jo men de stämmer, ska vi inte in och hälsa på henne, vi måste ju säga hej när vi ändå är så nära?! Fattar ni nu en drygt 14årings känslor när vi en fredagskväll ska in på ett "spontanbesök" hos nån vi inte känner suuuuperväl...?! SKITPINSAMT!!!!! Jag höll på att dö på vägen in till Lena.... Men Lena mötte oss ute har jag för mig, och hon hade små söta heeler valpar med sig, sisådär precis leveransklara! Vi gullar med valparna och sen efter en stund uttrycker mamma "ska vi inte ta med en hem?!" ÅÅÅÅ ännu mer pinsamt för tonåringen, mamma så kan man inte säga! Men Lena höll med mamma och dom gick in och började skriva papper... SHIT JAG SKA FÅ MED MIG EN VALP HEM!!!!!!!!!! 

Mamma lyckades säga till Lena när vi kom att "Sanna o Eric vet inget, vi tänkte lura dom" och visst blev vi lurade! Det visade sig senare att Lena ringt till mamma några dagar tidigare och frågat om vi skulle vilja ta hand om en tik som tyvärr inte kan gå i avel. Ella hade en ögonsjukdom (som vi aldrig märkt av) som gjorde att hon inte kunde bli avelstik, o tur va väl de för jag undrar då hur dom valparna skulle kunnat bli med den morsan!   

Lilla Mongrel's Xmall-Xabina följde med oss hem den fredagen och hon fick namnet Ella, jag vet att vi i bilen hem funderade på namn och även stavningen, de va allt från LA till Älla, men det sistnämnda kunde vi ju inte ta ifall hon skulle bli internationellt känd, då skulle ju Älla bli Alla... Nä Ella fick de bli! 

Lilla lilla Ella, att jag inte blivit gråhårig än... Denna lilla hund, skulle egetligen innte födas till Heeler, hon VAR en Rottweiler, men då i fickformat! Jag brukar säga att en Heeler är en så pass smidig hund att det spelar ingen roll om den säljs till en aktiv människa eller till en pensionär, men att Ella hamnade hos oss var nog det bästa som kunde hända, hon var extremt hård och sjukt envis. 

Jag tävlade agility med Ella, och hela första året av vår tävlingskarriär så avslutade hon loppet med att sätta sig och bajsa mitt i upploppet, o gärna då när vi hade gjort en hittills felfri runda... Ååååh va jag tyckte det var jobbigt, men oavsett hur rastad hon var innan så kunde hon sätta sig på plan, antagligen av stress. Många minns kanske även Ellas sätt att visa sin frustration på agilityplan, hon bet sig fast i mitt ben, precis så som en heeler ska valla kor, bita i hasen. Jag har tävlat agility med gummistövlar en solig fin sommardag, bara för att testa om hon slutade bitas, jag har tävlat agility med fotbollsbenskydd, funkade inte. Det enda som egentligen funkade  var då jag kunde tävla i shorts, för då fanns det inte så mycket att bita tag i. MEN en tävlingsdag i skåne någonstans (Sydöstra skånes BK tror jag om det finns nåt som heter så) där märkte hon mig för livet. Jag har ett litet ärr på mitt vänstra ben, precis lite under knät, ett ärr som kan liknas vid en glad smileymun!   Tack Ella, nu i efterhand älskar jag att du bet mig just så hårt att det blev ett ärr utav det hela! Pågående under agilityloppet så hatade jag dig! 

Ella har också under sina 11 år och 7 månader hunnit äta upp flertalet västar, jackor, tröjor där det har legat godis i nån av fickorna. Jag vågar inte räkna på hur mycket hon har kostat oss i och med det, men många tusenlappar gissar jag på! Ella var en otroligt matglad hund och hon åt iprincip allt som kom i hennes väg. Hon var envis och hade vilja, och fanns det mat i målet så tog hon sig dit. Jag minns en dag när jag kom hem och mötte Ella i köket, där hon inte ska vara när vi är borta. Ella satt och tittade på mig med sina mest "fööööörlååååt-önskande-ögon" och hon var tjock som en tunna! Hon hade tagit sig förbi ett kompostgaller, öppnat en dörr på skrivbordet, tagit ut en låda med mat, öppnat locket på lådan och börjat kalasa i sig torrpyllorna. Jag hade dagen innan fyllt på lådan med mat så det var ganska lätt att räkna ut hur mkt hon hade ätit innan hon gav upp. 10 dl räknade jag till, och med tanke på hur Ella hetsåt så var där ganska mycket luft i den lilla magen oxå. Ella hade alltså fått i sig mat för 10 dagar framåt och var hur nöjd som helst! Jag var inte lika nöjd, iväg till apoteket och köpte olja för att få igång magen, men hon sket nog inte på 2 dygn ändå, sen jädrar kom de bajs! Haha! 

Jag skrattar nu när jag skriver detta, hon var extremt påhittig och kärvänlig. Hon älskade ekorrar och vi letade för fullt efter en korre att jaga igår, en sista gång, vi hittade tyvärr ingen korre.. Men nu när jag skriver har jag sett hur en ekorre hoppar fram och tillbaka i trädet utanför fönstret. Det tar jag som ett tecken. Ett tecken att Ella jagar korrar i sin himmel nu. Ellas himmel förresten den ser ut som följer: tänk er en stor grön gräsmatta, det är soligt ute och väldigt varmt! Där mitt på gräset ligger Ella, på rygg med magen i vädret och solar! Hon flämtar för att de är så varmt, men hon ligger kvar i solen för där är det skönt! I Ellas himmel kan man sola, gräva, äta mat, äta allt annat som går att äta, jaga korrar och valla kor! Man får sova och snarka hur högt man vill! 

Oj va mycket jag skulle kunna skriva om denna hund, alla dessa minnen och påhitt! De gånger hon rymt från trädgården och blivit "förvildad" på en gång, mitt lilla lejon! 

För er som undrar varför Ella fick somna in: i maj 2013 blev Ella dålig, hon ville inte gå och hon kunde inte göra sånt som hon kunde innan, snurra t.ex Hon stod mest rätt upp o ner och hängde med huvudet, som Ior i Nalle puh. Vi åkte till Djursjukhuset och dom kände och klämde på henne, inte ett ljud sa hon. Efter röntgen så visade det sig att Ella hade inga diskar kvar i ländryggen, och det orsakar hennes smärta. Vi valde att testa smärtstillandet Metacam på henne och det funkade bra. Hon blev som ny igen bara på någon dag. Vi bestämde oss för att låta henne vara kvar en sista sommar, en sommar som jag tror blev perfekt i hennes ögon. En sommar med sol, grävning och viltspår. En sommar med sin älskade farmor som hon om kvällarna fick ligga tätt intill och snarka ihop med. 

När sommaren sen tog slut och Ella var i toppform så bestämde vi att hon får vara kvar tills innan snön kommer. Jag och många med mig tänkte att en kall vinter kan inte vara bra för en söndrig rygg. Jag hade bestämt att jag vill inte se Ella bli dålig igen, att hon skulle gå sönder ännu mer och att det sista minnet med Ella skulle vara att hon var ledsen och hade ont. Jag tror att Ella har haft ont även med Metacamen som hjälp, men som sagt Ella var extremt hård i psyket och enda gångerna jag märkte att hon var konstig var när en människa som inte var jag eller hennes husse, eller någon som hon till 100% litade på skulle lyfta upp henne, då skrek hon och ville inte vara där. Det var inte Ella, jag kände att hon hade ont, men att hon vägrade visa sig svag. 

Att ta bort en hund som i psyket är pigg och glad, men där kroppen sagt ifrån är inte kul. Jag har gråtit och snorat i flera dagar och Ella har torkat mina tårar med sin famtastiska tunga. Hon har tittat mig djupt i ögonen och jag vill tro att hon berättat att "nu räcker det". Nu känner jag ett lugn, och jag tror att Ella känner detsamma. Det brinner ett ljus vid Ellas foto, och det känns bra att hon om ett tag kommer "hem igen". 

Tack för dessa underbara år min fina fina hund! Vi ses snart igen, hälsa till Myran i himlen och lev rövare som du alltid gjort! JAG ÄLSKAR DIG ELLA!